Årets julsaga

Matilda



En gång för ganska nyss sedan, omkring år 2003, fanns det en liten flicka som hette Matilda. Matilda älskade julen; eller snarare själva akten med julklappsutdelandet, eller ännu snarare chansen att få det hon önskad mest av allt. Ni förstår; julen var egentligen inte så viktig, egentligen var den ganska dålig. Ja, hon tyckte faktiskt inte om den. Julen, vintern, kylan, snön. Det var just den där presenten; presenten hon alltid önskat sig men aldrig fått. Oddsen bara ökade för varje år, eller var det att de minskade. Skulle det bli så att hon aldrig någonsin skulle få den, resan, biljetten mot sina drömmars mål. Matilda ville till Barbados. Hon ville åka banan-båt, surfa, snorkla och sola. Men varje år var det samma sak – recept på ostkaka. Hon hade hela sitt rum fyllt med olika ostkakor. Hon hatade ostkaka. Nä, Barbados, det skulle det vara, hon skulle dit. Någon gång. Skulle det bli i år? Hon hörde sin pappas röst i huvudet. ”Barbados? Ha! Du Gullan, vet du vilket land som har flest nudist-stränder i världen? Nähä, du. BARBADOS! fattar du. Va? Barbados. BAR och BADOS. De är ju bara, alltså noll plagg, skall du ha speedos herr missjö, nopp never, not for me, jag skall vara bar och så badar dem. Naklenbadare. VA? Förstår du? Fattar du? Ha, Gullan?”

Hon hatade hans skämt, hans tråkiga tråkiga skämt. Som ni förstår var Matildas far en riktig spellevink och pellejöns som älskade ordvitsar och fräckisar och sällan drog sig för att kombinera dessa två humor-tillkortakommanden. Blä, tyckte Matilda. Men hon förstod ändå på något sätt att han genom allt skämtande ändå gjort det klart för henne att drömmen aldrig skulle nå sitt mål. Men hoppet, brukar de säga, är ju det sista som dör. Och så var det även detta år. Hon hoppades. I åtta år hade hon nu blivit besviken, åtta år av bakning. Hon stod inte ut med vinternskylan, snön gjorde henne nästan illamående, kanske inte illamående, men kall.

Så kom julafton och stunden hon väntat på – själva utdelningen. Nu var det dags. Det var hon, mamman, pappan och farmor. Julklapparna låg prydligt in slängda under det lilla som var kvar av granen, det var knappt en stubbe, med bara tre fyra fem små grenar som spretade åt var sitt håll. Det fanns nämligen en något märklig tradition i familjen, att om någon under öppnandet av sin present, i ivern, råkade riva sönder omslagspapperet så skulle den som straff få ta sig några rejäla tuggor av granen. Det brukade bli stackars sinnessvaga farmor, och åter igen var det hon som dragit det kortaste strået. Matilda titta på henne där hon satt som nästan avdäckad i soffan och stilla idisslade med hela skägget täckt av barr. ”Stackars farmor,” tänkte hon. ”Hon har det inte lätt.”

Men så kom turen till Matilda. Pulsen steg. Och med darrande händer tog hon emot ett platt litet paket som hennes far räckte henne. ”Hoppas hoppas hoppas”, tänkte hon. ”I år smäller det. Jag kan nästan känna flight numret genom pappret. Det är en biljett det är en biljett. Är det inte en biljett så är det i alla fall en broschyr, eller pengar, ett startkapital, en liten vänlig spark i ändan, en uppmaning om att åka. Iväg med dig. Åk till paradiset.”

Hon öppnade omslagspapperet, noggrant och försiktigt, med darrande händer och drog till slut fram en papperslapp.

Ostkaka stod det.



Ingredienser



5 liter Mjölk 3%

3 dl vetemjöl

1 msk ostlöpe

3 ägg

1 1/2 dl socker

3 bittermandlar

3 dl Vispgrädde

Värm 4 1/2 liter av mjölken till 37°. Vispa ut mjölet i resten av mjölken och rör ner tillsammans med ostlöpen i den ljumma mjölken. Ta grytan från värmen och låt stå bla bla bla blabla….

Matilda nästan kokade. Ostkaka. Det var ostkaka. Jag hatar ostkaka. Hon föll nästan som i trans, försökte försvinna, försökte med tankens kraft att förvandla receptet till en flygresa, men förgäves, det gick inte, det var likt förbannat ett recept. Ostkakan från helvetet.

Men plötsligt mitt i sina fruktlösa försök att förvandla situationen till något gott hörde hon ljudet av juldekorerat omslagspapper som revs i tu. Hon stelnade till, hon nästan slutade andas. Hon ville inte titta, hon kunde inte tro att det var sant. Det var tyst i rummet, hon nästan kände alla blickar, ja inte farmors då, hon höll fortfarande på att försöka svälja ner de sista barkbitarna, men de andra, eller kanske inte mammas heller, mest han. Pappan. Hon tittade ner. Och mycket riktigt, i vänsterhanden, en bit papper och i högerhanden en bit papper.

”JA!” skrek hennes far. ”Där du, äntligen. Där satt den. Hole in one. Du e ägd du e ägd, super looser. Matilda lyfte blicken och tittade bort mot sin pappa som stod upp i fotöljen och hoppade och pekade. ”Så många år som jag väntat på det här. Du Gullan, hörde du. RIIIIIIAAAAATTTTHJJJJJJ!!!!!! Ha, fattar du. Gullan! Äntligen du. Ok, min lilla matilda. Där e granen och här går vägen fram. Den gröna milen. Fattar du? Gröna milen. Du e ägd.”

Matilda började gå. Nu var det hennes tur. Hon skulle aldrig till Barbados. Drömmen var krossad. Detta var slutet. ”Ät ät ät ät!!!” skrek pappan. Hon tog sig en tugga, det stack i munnen. Hon tog en tugga till. Hon hatade julen. Men när granen var uppäten kom hennes far fram till henne och tackade för en fin föreställning och räckte över ännu ett paket. Trött och matt, sket hon i att vara försiktig, granen var ju ändå borta.

”Där har du sa pappan, det var inte meningen att göra dig besviken alla dessa år, men jag tyckte det var så roligt, jag gillar ju att skratta, det vet du ju. Där är din resa.”

Det var en flygresa för fyra, all inklusive. BARBADOS stod det. MADDA FAKKING BARBADOS. Matilda slog armarna om sin far tackade och knäade honom rakt i familjejuvelerna så han föll på knä, och sedan högg hon till med ett välriktat judohögg i nacken på honom och sa att nu är det min tur att starta en ny tradition. Varje jul är det barbados som gäller och alla de dagarna som vi inte är där skall du vara min karateslagpåse.” Detta gick han med på, och det i sig resulterade att de tillslut flyttade bort från snö och slask, bort från kylan till värmen och de solstänkta stränderna of barbados.