Julsagan om Fanny

Julsagan

Ja det här var på den tiden då det fortfarande föll snö över landet, metervis med snö, flera ton. Det var en tid före rattfyllor och internet. Det var en tid då man lekte med barnen samtidigt som man klädde granen och stekte svanen. Ja det var en tid för mycket längesedan, en, en lycklig tid, kan man sagen. Det var en tid full av glädje, och, och inte så mycket sorg men ändå en sorts oro och rädsla, kan man säga, ja. Det var någon gång på 1950-talet. Ingen hade någonsin hört talas om miljöförstöringar eller globala uppvärmningar och frätande syror som kunde försätta vem som helst i, ja, panik och dylikt. Den här berättelsen handlar om lilla Fanny.

Fanny bodde ensam med sin far i en stuga ute i skogen. O, vad det snöade, det var härliga stora, fluffiga flingor. De föll som furor över grannskapet. Så mycket till grannskap skulle man väl inte kunna säga att det var, en och annan älg kan man nog ha sett till. Men under hösten så var det ju älgjakt så de flesta har väl flyttat till varmare länder, där man mer äter tofu och sådant. Älgar smakar inte som tofu, utan snarare som något vilt, efter som tofu är gjort av soyaböna smakar inte det vilt, utan i stort sätt ingenting därför är det gott med en lite kryddigare sås till – ett utmärkt sätt att leva. Det har även synts till en och annan grävling som har grävt små gropar här och var, utefter trädens stammar.

Fanny hon älskade julen hon tyckte det var så fantastiskt, men det fanns också ett vemod över denna högtid och det var ju minnet och saknaden av den sedan länge bortgångna modern. Hon brukade ofta tänka på sin mor när hon låg och gjorde snöänglar på tomten utanför. Tomten, tomten var en stor tomt som de hade fått i arvelån från tidigare släktingar som de inte riktigt kände till. Ja, Fanny var ju inte riktigt född i skogen, utan kom ju snarare från stan. Det var ju de okända släktingbarnen till hennes mammas infödda men ändå bortgifta svägerska, som de hade fått huset av när hon gick bort. Hon gick ofta bort till andra sidan skogen, där man kunde finna ”ungdomens källa”, som hon hade sagt. Ingen hade någonsin vågat gå med henne dit bort, kanske därför att hon var okänd och då inte hade några riktiga vänner utan snarare var lite av ett unikum. De kallade henne, ”oraklet i Delphi”, för att hon, hon var så himla orakad och delfinaktig i sin framtoning – bufflig men ändå en särart.

Ja, Fanny hon älskade verkligen julen, hon älskade allt med julen – hon älskade snö, julmust, gröt, rött, enbär, släde, mistel, gran och bjällra. Men det hon älskade allra mest, det var ju naturligtvis julklappar, och som hon önskade sig några få, bara några ynka små få. Men Fanny visste var hon kom ifrån, Fanny kom från en fattig familj, dotter till en simpel enkel änkeman, förvissa frikostig när det gällde kärlek och visst umgänge, men ville man se cash, kulor och likvida medel, då kammade man noll, så att säga.

Men Fanny hon älskade verkligen sin snälla fattige far och kände ändå att det hon önskade sig mest av allt när allt ändå kom omkring, det var att hon ändå skulle, på något sätt, kunna ge honom nånting, det behövde inte vara något stort eller dyrt, bara något fint, något som visade honom att han faktiskt var älskad och behövd. Fanny tänkte så det knakade, vinden ven, tomtar skrattade, snö föll i tunga fluffiga flingor och julaftonsdagenmorgonen närmade sig med stormsteg. ”Kanske guld”, tänkte Fanny. ”Guld och gröna skogar. Eller...” Hon sken upp. ”Eld! hm...” Hur skulle Fanny hitta eld? Det fanns bara en som skulle kunna hjälpa henne finna det hon nu en gång för alla, genom äventyr och korsord och resor med tåg, önskade finna och kalla sitt eget och ge bort som gåva till sin far så att han skulle kunna känna kärlek åter. ”ORAKLET I DELPHI!” Men, ett problem kvarstod och var: att under hela Fannys korta men ändå seglivade åttaåriga liv, hade folk i bygden runt om kring henne (läs: hennes far samt enstaka, välflaxad snöängel) sagt att, ”oraklet i Delphi” minsann inte alls var att leka med, ty hon var död, borta, whiped out from the face of the earth. Men Fanny var skeptisk. ”Jag skall hitta det gamla skrynkelfejset”. Slut del 1.

Del 2 Julsaga
Fanny torkade tårarna ur ögon, och lade den hackade löken i en liten burk tillsammans med en liten citron med tillhörande zest. Fanny hade nämligen hört av sin far att han minsann, när han var liten strövare, hade träffat en gammal tandläkare från Koster som lär ha sagt att kost är A och O för människans välmående och potens, Fanny hade aldrig riktigt förståt det där sista – men tilläggas skall dessutom att så här års brukade skörbjuggen stå som spön i backen utanför den lilla stugan, tätt, tätt, tätt mellan träd och gran och talg stod den, skörbjuggen..
Men Fanny var inte rädd, hon tog på sig sin varmaste t-shirt, knöt tennis-rackets kring fötterna, klampade smygande in till radiorummet för att titta till sin far, som så klart som vanligt dåsat till framför radions testljud – sågklingor i månsken, Fanny såg att allt var i sin ordning och bestämde sig så att nu skulle hennes äventyr börja.
Fanny öppnade ytterdörren, tog ett språng ut i kylan, huttrade till och nös, först en gång och sedan en gång till, Fanny nös två gånger. Hon bestämde sig att gå mot väster, men redan halvvägs kände hon sig inte riktigt, på det hela taget, övertygad om att hon valt den rätta riktningen. ”Jag skall nog gå åt öster”, tänkte Fanny för sig själv och började gå mot öster. Hon passerade sitt hem igen och alla granar och träd och skörbjugg, Fanny höll hårt, hårt i sin lökburk och gjorde sig beredd för försvar utifall anfall skulle ske. Anfall uteblev, men inte björn.

Då Fanny kommit så långt österut som någon liten åttaårig flicka någonsin gjort, dök det plötsligt upp en björn, en stor farlig gråsprängd gubbjörn som hette Ulf. ”Hallå där”, ljög björnen. ”He-he-hej”, stammade Fanny. ”Vad gör du här i skogen, alldeles ensam och liten och ensam och...va?” Men Fanny vågade inte svara, hon trodde att hennes sista stund var kommen: ”Tjenis penis och good bays”, grät hon fram i en sista stilla bön men avbröt sig då hon såg att björnen började nosa och vädra runt i luften som en besatt, han puffade och gruffade. (Björnljud) ”Hallå där, är det lök? Har du lök?” ”Ja”, undrade Fanny. ”Med, citronella?” ”Ja”, undrade Fanny. ”Ge hit, det är det bästa jag vet”, ljög björnen. ”Men mitt välmående då och min hunger?” Fanny visste inte vad hon skulle göra. ”Låter du mig leva om jag ger dig burken?” ”Ja, självklart, jag kan till och med tänka mig att byta den mot den här supermumsiga honungskakan”, tyckte björnen. Fanny gick tillslut med på bytet efter det att hon lyckats baka in vissa tveksamma löften om information angående eld och ”oraklet i Delphi”.
Då bytet var gjort och Fanny skulle få sina svar, vände björnen plötsligt på klacken och bara stack, som ett skott genom skogen. Och där stod Fanny helt lämnad åt sitt öde, själv och kall, men med supermumsig honungskaka. Hon satte sig på en stubbe, åt sin kaka och tänkte på hur dum och lättlurad hon hade varit och hur typiskt det var att det som vanligt var den lilla människan i samhället som fick ta emot all skit. Hon satt så en lång stund, och just som skörbjuggen börjat se sin chans, kände hon lukten av lök och björn.
Grenar knakade och mossa plattades till, och plötsligt, vid hennes fötter hade björnen släppt ner ett litet knyte. Fanny öppnade försiktigt det lilla varma paketet, och såg till sin förvåning att det låg en liten slät människa där i. ”Oraklet i Delphi”, tyckte björnen. ”Nä, men, är det hon?” Fanny kunde inte tro sina öron, eller ögon. ”Fråga henne nu det du ville fråga”, tyckte björnen. ”Jag vill kunna göra eld, så att jag kan ge det till min far i julklapp”, sa Fanny. Den lilla ”Oraklet i Delphi”-människan, tindrade med sina små ögon och sa: ”Inne i mig bor det en väldig glöd, ta mig med till din far och du kommer se att han kommer veta vad han skall göra. Jag är den eld du söker, för jag vet nämligen var din mamma finns. Hon är inte död.” Fanny bara gapade. ”Hon lever med mig vid ungdomens källa.” Var det sant, kunde det verkligen vara så. Hon kände tårar, varma tårar av glädje strömma upp ur ögonen, så längesedan det var hon hade fått se sin mor, känna henne nära, somna i hennes famn. Hon samlade sig till slut, gjorde som Oraklet sagt och fick efter mycket om och men hem sin mamma, till faderns stora lycka och svimningsattack. Men när också han samlat sig och lagt den lilla mamman i ett hett svällningsbad, ty även hon hade badat i ungdomens källa, så växte hon upp och fick ett så varmt välkomnande att hon baxnade och var tvungen att gå att vila. Men när hon piggnat till och natt blivit till dag, så blev det en julafton som den lilla familjen i den lilla stugan i den lilla skogen sent skulle komma att glömma. God Jul!